Hela världens Flen

14 januari, 2015

I spåren av Sverigedemokraternas framgångar började Tidens Jesper Bengtsson leta efter det ”delade Sverige”, och han fann det i sin egen hemstad, Flen. En liten ort, kanske mest känd för att både statsministern och kungen brukar hänga i trakterna.

Men Flen är också en avfolkningsort där jobben försvunnit och ett nytt, mångkulturellt samhälle är på väg att ersätta det gamla. Ett segregerat och ojämlikt samhälle, och samtidigt en plats där människor gör allt de kan för att tillvaron ska bli lite bättre. Följ med på en resa till hela världens Flen.

När eleverna på Söderskolan skulle gå till sina klassrum en vårmorgon 2014 hade någon klottrat NEGERSKOLA på väggarna och fönstren. Stora, svarta bokstäver mot vitt tegel.

Det var första gången just det ordet taggades där, men det var långt ifrån första gången någon sprayade rasistiska och nedsättande ord på skolans väggar. Det händer i själva verket nästan hela tiden.

Skolledningen fick snabbt kalla in klottersanerare som försökte ta bort det innan eleverna kom till skolan en stund senare.

Söderskolan har en stor andel elever med utländsk bakgrund. Min äldsta dotter gick här för några år sedan, från förskolan upp till femman, och då var det ungefär hälften som hade sitt ursprung i ett annat land. På senare år har andelen blivit betydligt större.

Vi märkte en tydlig skillnad så fort det gick över 50 procent, säger rektor Per-Ola Andersson. Det var faktiskt som om någon hade dragit ur en plugg, och nästan alla föräldrar med svensk bakgrund ansökte om att flytta sina barn till en annan skola.

Med andra ord: rätten att välja skola för sina barn ledde till en galopperande segregation.

I dag är fördelningen på Söderskolan 85–15 och i de lägre klasserna är det i princip 100 mot 0. Söderskolan ligger inte i Stockholms, Göteborgs eller Malmös förorter. Den ligger inte i någon av de stadsdelar vi genom otaliga ”reportage” i tv, radio och tidningar lärt känna som ”problemområden”. De ligger i Flen, en liten kommun i Sörmland och sedan tolv år min hemstad.

Lisen Monasterio har jobbat som lärare på Söderskolan i åtta år. Hon är en energisk lärare, nästan alltid optimistisk, men när jag frågar om rasismen låter hon bekymrad.

Barnen blir väldigt upprörda när de hör talas om fördomar och rasism, säger hon. Mina elever är så små att de inte har förstått att det där med rasism existerar, och det är inte roligt att behöva förklara den saken för dem.

De flesta elever har sin bakgrund i Somalia och för pedagogerna på Söderskolan ställer den nya elevsammansättningen förstås särskilda krav. Många elever kommer till skolan utan att kunna svenska. Det finns förberedelseklasser på de flesta skolor i kommunen. Per-Ola Andersson är rektor för tre grundskolor, varav Söderskolan är en.

All erfarenhet från skolvärlden visar att elevernas utbildningsbakgrund spelar stor roll för eleverna i skolan, säger han, och det är klart att det blir en större utmaning för oss när många elever i samma klass kommer från förhållanden där det knappt funnits någon utbildning över huvud taget.

För de flesta är Flen kanske mest känt för att både kungen och statsministern brukar hänga här. Kungen har sitt gods Stenhammar strax utanför centralorten. Statsministern har Harpsund någon mil från själva stadskärnan. Dessutom bor förre statsministern Göran Persson på sin gård Torp i kommunen.

Flen har alltid varit en geografisk och socioekonomisk hybrid. Kommunen har 16225 invånare, men bara drygt 6000 av dem bor i tätorten. Resten är utspridda på mindre orter som Hälleforsnäs, Malmköping, Mellösa och Sparreholm.

För några år sedan rasade en infekterad strid mellan kommunens tätorter. Några politiker ville att det skulle heta Flens kommun, men de mindre orterna vägrade eftersom det skulle antyda att centralorten på något sätt ägde småorterna. Kompromissen blev att säga Flen kommun. Utan bokstaven s på slutet.

Socioekonomiskt då? På ena sidan finns det gamla Herrgårdssverige. Halva adelskalendern finns representerad på godsen och gårdarna i. Och förutom kungen och statsministern bor Walburga Habsburg Douglas, arvtagerska till Habsburgska riket och tills nyligen riksdagsledamot för Moderaterna, på en av herrgårdarna inom kommungränsen.

På andra sidan finns Brukssverige. Arbetarnas Sverige. I Hälleforsnäs låg det länge ett omtalat järnbruk. Bruket är sedan länge igenbommat och genom åren har det gjorts många försök att locka nya verksamheter till det gamla bruksområdet men inget har riktigt fungerat. ”Brukets blå”, ett av landets bästa bandylag under 1960- och 1970-talen, lade ner verksamheten 2005.

På samma sätt är det i andra delar av kommunen: en gång blomstrande industrier, i dag några stycken, men inte alls i närheten av storhetstiden. Tidigare under 1900-talet räckte det med folkskola, det fanns ändå jobb på Elmo eller skjortfabriken eller bruket i Hälleforsnäs, säger det socialdemokratiska kommunalrådet Jan Erik Larsson, som själv flyttade till kommunen från Uddevalla för över 40 år sedan.

De som växte upp på 1960- och 70-talen trodde nog att de kunde göra samma resa som sina föräldrar, men då började industrierna lägga ned. Berättelserna är desamma här som i andra delar av Sverige. De unga, främst kvinnorna, flyttar till storstäderna, utbildar sig och får jobb. Männen blir kvar.

Utbildningsnivån är generellt låg.

Mellan Herrgårdssverige och Brukssverige har det under de senaste 20 åren vuxit fram ett annat samhälle. Det mångkulturella.

I princip är detta inget nytt för Flen. Under 1950- och 60-talen kom många från Finland och forna Jugoslavien för att arbeta i industrierna. I Hälleforsnäs har var och varannan person ett finskt klingande namn.

Dessutom har Migrationsverket sedan flera decennier ett mottagningscentrum i kommunen, så under de senaste decennierna har chilenare, bosnier, kazaker och irakier kommit till Sverige via Flen, och en del har stannat kvar. Under den senaste tioårsperioden har den största flyktingströmmen varit somalier.

För femton år sedan fanns det kanske 10–15 familjer från Somalia, säger Adam Muktar. I dag är vi nog nästan 1000 personer och nästan alla bor på Salstaområdet. Salsta är Flens motsvarighet till Rinkeby eller Rosengård, fast mindre. Det ligger vackert beläget vid Gårdssjön. Rader av vita stenhus i tre våningar, några hundra meter från järnvägsstationen och det centrum som revs ned och byggdes om i början av 1980-talet.

När jag var liten var det jordbruksmark hela vägen ned mot sjön vid Salsta, berättar integrationsforskaren Roger Andersson vid Uppsala universitet. Han växte upp i ett av de första hyreshusen på Salstagatan.

De nya husen kallades för guldkusten. Tanken var att arbetare som kommit upp sig lite skulle flytta dit. Som ett steg i bostadskarriären.

I dag är Salsta en segregerad stadsdel, och Flen en delad kommun. Statsvetaren Anders Sundell har gjort ett segregationsindex. Där kommer Flen på plats 35 av 290 kommuner.

Adam Muktar berättar att de första somalier som valde att bosätta sig i Flen gjorde det för att det fanns jobb. Det var lätt att få jobb då, på GB eller Talaris, säger han, och ryktet gjorde att fler kom hit.

I dag finns inte många arbetstillfällen kvar, men den stora tillgången till bostäder har ändå gjort att människor fortsatt flytta hit.

Vi byggde många bostäder när det fortfarande fanns gott om jobb, säger Jan-Erik Larsson, och när invånarantalet minskade stod många lägenheter tomma. I dag har vi åter i princip fullt i det kommunala bostadsbolaget.

Kombinationen ont om jobb, gott om bostäder får flera synbara konsekvenser för staden. En sådan är nedläggningen av affärer i den trista centrumbyggnaden med det poetiska namnet Violen. För tio år sedan var det fullt av butiker. I dag finns bara en handfull kvar. Skyltfönstren gapar tomma.

Jan-Erik pekar på en av urbaniseringens stora paradoxer. I storstäderna finns det jobb, men få av dem som söker jobb kan flytta dit eftersom det inte finns någonstans att bo. I Flen finns det bostäder men inga jobb. Och det kostar 3000 kronor i månaden för den som vill pendla till huvudstaden. Det är inte många som har råd med den utgiften om lönen inte är riktigt bra, och det är den ju ganska sällan för de som inte har så lång utbildning.

I januari 2014 konstaterade Svenska Dagbladet i en artikel att: ”De kommuner som har högst arbetslöshet tillhör också de kommuner som tar emot flest flyktingar med beviljade uppehållstillstånd. Södertälje, Eskilstuna, Storfors, Lessebo och Flen – som alla ligger i topp i arbetslöshetsstatistiken med över 15 procents arbetslöshet – tar emot mer än dubbelt så många flyktingar per tusen invånare som riksgenomsnittet.”

Under årets första månader tog Flen emot 44 procent av alla asylsökande som bosatte sig i Sörmland. I andra änden av den nationella skalan återfinns kommuner som Vaxholm, Danderyd, Täby och Ekerö. De tar knappt emot några flyktingar. Arbetslösheten är låg, liksom kommunalskatten.

När jag själv just hade flyttat till Flen 2002 skrev jag en krönika i Aftonbladet med titeln: Hela världens Flen. Det var en lek med arbetarrörelsens klassiska slagord: Alla folks frihet, hela världens fred. Min krönika var full av optimism. Visst fanns det svårigheter. Lärarna slet hårt på skolorna för att integrera nyanlända barn. Alla som kom fick inte jobb. Men det verkade fungera. Skolorna var fortfarande blandade. Resultaten inte bra, men överkomliga. Rasismen hade inte gripit tag i de ”gamla” flensborna.

Tolv år senare måste texten bli en annan. Det har helt enkelt inte gått särskilt väl för Flen. Jobben är en sak. Dessutom ligger skolresultaten bland de lägsta i Sverige. Och i valet den 14 september 2014 fick Sverigedemokraterna nästan 20 procent av rösterna. I Flen frodas numera både verklig rasism, ett folkligt missnöje över att en ort som redan har en svår socioekonomisk situation får det ännu svårare, och ett gigantiskt utanförskap bland de grupper som flyttat in.

Faktum är att den bilden påminner om många andra kommuner i Sverige, inte minst de kommuner där Sverigedemokraterna nådde störst framgångar i valet. Och sannolikt är det just i den här skärningspunkten vi hittar den verkliga utmaningen för välfärdspolitiken under de kommande åren. Man kan kalla det för integrationspolitik eller något annat, det är inte så noga, men det är ett faktum att det i grunden är en fråga om ojämlikhet, där både lågutbildade med svensk och utländsk bakgrund tillhör förlorarna.

För mig är det den givna slutsatsen av Sverigedemokraternas framgångar att om det vore så enkelt som att det bara handlade om att bekämpa rasismen skulle utmaningen vara av upplysningskaraktär. Bara de som röstade på sd får veta hur illa det är ställt i andra delar av världen kommer de ändra uppfattning. Bara de lär sig respektera alla människors lika värde och visa solidaritet. De sakerna är förstås av yttersta vikt, och bland de aktiva i sd finns utan tvekan gott om rasister.

Men den stora gruppen som röstade på dem? Där handlar det nog i minst lika hög grad om ett missnöje över samhällsutvecklingen. En bitterhet över att allt inte gått så väl som man hoppats.

Några kvarter från Söderskolan, på Floragatan, ligger stadens moské inhyst i en vit stenbyggnad. Fram till för några år sedan var den en Pingstkyrka. Redan i samband med ombyggnationen var det någon som kastade kilovis med griskött på byggnaden. Jag polisanmälde sju attentat bara under det första året, berättar Skender Zecik, som förutom att vara engagerad i moskén också är ordförande för svensk-romska föreningen i Flen.

Under 2014 har moskén utsatts för minst tre attentat. Två gånger har någon smugit dit på natten och kastat in stenar som krossat rutorna i ytterdörrarna; några hakkors målades på väggarna. Vid ett annat tillfälle kastade de ägg på byggnaden. Det är nästan lite lustigt, säger Adam Muktar, för enligt somalisk tradition ska man kasta ett ägg på marken framför en person när man hälsar denne välkommen in i sitt hem. Men det var nog inte den signalen de som kastade ägg ville skicka till oss.

Jag träffar honom under fredagsbönen en dag i början av november. Lokalen är full av män. Säkert 250 personer. Flera av dem har klätt sig i traditionella kläder. Adam Muktar berättar att många kring moskén och i den somaliska gruppen blev rädda när Sverigedemokraterna fick så starkt stöd i både Sverige och Flen. De var övertygade om att deras politik skulle få genomslag i praktiken.

Möjligen förstärktes den rädslan av att Sverigedemokraternas förstanamn i Flen, Riken Bergman, sade saker av typen:

Vi påstår inte att alla som kommer hit måste bli kristna, alla har rätt till sin religion. Men vi tycker att de kristna värderingarna ska väga tyngre. Det kanske låter brutalt, men vi tycker att vi som var här först ska bestämma.

Men Adam Muktar delar uppfattningen att Sverigedemokraternas framgångar främst handlar om arbetslösheten. Jag tror inte att så många i Flen är rasister. Det handlar mer om att de är rädda för vad som ska hända med jobben. Sverigedemokraterna förstod att den rädslan fanns här och satsade stort på Flen. Jimmie Åkesson var den ende partiledaren som var här i valrörelsen.

Bilden att det handlar om de sociala omständigheterna snarare än rasism delas även av Ali Mohamed Shiek, som är vaktmästare i moskén. Vi känner inte av något hotfullt i vardagen, säger han. Både kommunen, myndigheter och föreningar i Flen är väldigt bra. De jobbar mycket för att integrationen ska fungera.

Många i Flen anser annars att SD:s framgångar beror på skolfrågan. För drygt ett år sedan lanserade kommunens politiska majoritet ett förslag om att lägga ned flera av de små skolorna runtom i kommunen och slå samman dem till en större skola inne i Flen. Ett syfte med förslaget var att förbättra resultaten. En sammanslagning av skolorna skulle frigöra resurser som skulle satsas på kvalitén i undervisningen. Bland annat skulle man satsa på att anställa fler behöriga lärare.

Men det viktigaste målet med sammanslagningen var att minska segregationen genom att låta alla barn gå på samma skola. Motståndet blev stenhårt från de som bor i de små orterna i kommunen. De rasade över att deras barn skulle behöva pendla med buss varje dag och dessutom skulle deras samhällen bli utarmade när skolan försvann. I stället föreslog de att barn från Flens tätort och den invandrartäta Söderskolan skulle bussas ut till de små orterna.

Det hela utvecklade sig till 2014 års viktigaste valfråga och när rösterna räknats samman hade Centern och Sverigedemokraterna, som båda motsatte sig skolsammanslagningen, gjort ett rekordval. Socialdemokraterna och Moderaterna, arkitekterna bakom skolprojektet, tappade vardera nästan 10 procentenheter.

Resultatet blev att låg- och mellanstadierna blir kvar i de små tätorterna. Högstadierna i Hälleforsnäs och Malmköping ska läggas ned, men redan under debatten om nedläggningen meddelade Europaskolan att man tänkte etablera en friskola för högstadiet i Malmköping, det mest medelklassbetonade samhället i kommunen.

Högstadiet i bruksorten Hälleforsnäs flyttar alltså 15 kilometer in till Flen, och det blir en sammanslagning av de tre låg- och mellanstadieskolorna i tätorten.

Segregationen på Söderskolan kan därmed hävas. Om föräldrarna inte väljer att flytta sina barn till andra kommuner. Den strömmen har redan ökat dramatiskt. Många barn pendlar redan på mellanstadiet till Katrineholm och Eskilstuna.

Lisen Monasterio är övertygad om att det behövs en gemensam skola i Flen för att bryta segregationen. Det är förstås sorgligt att det är så segregerat. Mina elever möter sällan elever som inte är flerspråkiga. Samtidigt brinner hon av entusiasm när hon talar om sina elever. Det är otroligt roligt att jobba som lärare här! Jag får träffa massor av väldigt trevliga människor. Jag upplever att många på Söderskolan ser utbildning som något viktigt, man ser det som ett sätt att komma in i det nya samhället och ta sig uppåt. I det arbetet är det helt avgörande att få ett bra samarbete med föräldrarna! Vi lärare måste ha ett väldigt tydligt språkfokus i allt vi gör.

Lisen Monasterio förstår inte heller varför så många föräldrar med svensk bakgrund valde att flytta från Söderskolan. Kanske är man rädd att svenskanivån är sämre, men vi lärare möter ju upp det. Om de valde att flytta på grund av ett rykte om att skolan skulle vara dålig är det väldigt tråkigt, för så upplever vi det inte här.

Men kommer man lika långt kunskapsmässigt i en klass där nästan alla är tvåspråkiga?

Det ska vi göra! Detta är den första klass jag haft där det nästan bara är flerspråkiga elever, och vi är ju inte framme i femman än, men det ser lovande ut. Alla vet vilka mål som gäller under varje period, och det görs avstämningar i mitten så att undervisningen kan möta behoven. Men vi har börjat på en väldigt låg nivå, både språkligt och erfarenhetsmässigt. Så vi måste jobba mer än alla andra.

Och Lisen Monasterio är inte den enda som anser att verkligheten är till för att förändras. Det räcker att skrapa lite på ytan så hittar man rader av projekt för att åter göra Flen till en stad för alla. Ett exempel är ABF, som drivit flera projekt med utbildning för nyanlända i svenska, hälsa och friskvård, liksom en kurs i filmproduktion.

Tanken var inte att alla skulle bli filmarbetare. Det handlade mer om att få ett lyft i självförtroendet, och av de 40 personer som var med i projektet har 35 kommit i arbete, utbildning eller arbetsmarknadspolitisk åtgärd, så det var lyckat, säger Karli Zunko på ABF.

Ett annat exempel är Tillsammans i Flen. Från början ett nätbaserat initiativ. Det fanns en sida som hette Flens debattsida, där det spreds en massa rasism. Vi ville skapa en motvikt , berättar Rose-Marie Fältskog.

Tillsammans med några andra aktivister fick de kontakt med tidningen Expo, som just var i färd med att bygga upp ett nätverk av Tillsammans i -sidor runt om i landet. Med tiden har Rose-Marie Fältskog och de andra i Flen byggt ut verksamheten.

Det räckte inte att vara aktiva på nätet. Vi har knutit kontakter på Migrationsverket, spelat brännboll och kubb med de asylsökande där, firat Eid, delat ut bullar på kanelbullens dag och stöttat moskén när den utsatts för vandalisering. Hon berättar att de som är aktiva i nätverket mötts av positiva reaktioner från andra flensbor, men också mycket hat.

Jag tror att det finns strukturer som gör att rasism och fördomar finns överallt i samhället. För att komma vidare måste man ifrågasätta även sig själv. Under det här arbetet har jag kommit på mig själv med att ha fördomar. Det är viktigt att man kan erkänna det för sig själv för att bearbeta dem.

Samtidigt gör hon samma analys av SD:s framgångar som Adam Muktar och de andra i moskén.

Det handlar mer om ett missnöje med samhällsutvecklingen här i Flen. Och det enda sättet att bryta sd:s framgångar är att låta människor möta varandra. Då kan man bryta den där känslan av att det finns ett vi och ett dom.

Kommunalrådet Jan-Erik Larsson bidrar till optimismen. På flera punkter har det blivit bättre. Samordningen mellan olika myndigheter har börjat fungera, kostnaderna för försörjningsstöd, som ökade i flera år, har planat ut.

Men han säger också att Flen, liksom andra kommuner, behöver ett tydligare statligt ansvar för att det ska fungera. Det handlar om allt ifrån att kommunikationerna måste bli bättre så att det blir enklare att jobba i andra kommuner, till att kostnaderna för flyktingmottagandet måste fördelas bättre mellan alla landets kommuner. Det går att vända människors attityder, säger han. Det kommer att ta tid. Men det går.

Text och foto: Jesper Bengtsson, är Magasinet Tidens chefredaktör